söndag 2 maj 2010

Ord och tankar i en förtvivlad röra..........

orkar ni inte läsa lite "deppighet" så kan ni sluta läsa NU och bara titta på bilderna! Just nu har jag det lite jobbigt. Jag vet att det är nog ett riktigt I-landsproblem, men nu är det ju så jag känner...........
Julros

Dessutom vet jag att jag är lyckligt lottad som får vara hemma så mycket (jag är ju hemmafru "på riktigt", förutom var tredje helg.....). Men nu tycker jag att livet är lite tungt. För nu har jag nog lite för många måsten...............det är utvecklingssamtal, valpkurs, kalas, skolmusikal, tandläkarbesök mm. mm. Då blir jag lite stressad och när jag blir lite stressad så blir jag lite sur/ledsen och ännu mera tyst och inbunden.  Jag är så väl medveten om mina "problem", som säkert många av er tycker är konstiga. Så har ju "alla människor" det. Men jag är jag............

Bolliga bollvivor!



Hur har jag nu blivit såhär. Jo, händelse i livet har väl gjort mig sån här.............jag är nog inte så stresstålig som jag en gång var. För 13 år sedan miste jag ett barn sent i graviditeten. Det har gjort mig annorlunda. Jag har kommit över det, mycket tack vare att jag alltid har kunnat prata med mina nära och kära. Men när något sådant händer i ens liv, så blir det aldrig detsamma igen. Då bestämde jag mig får att sluta arbeta och bara vara hemma med familjen. Ett beslut som jag inte har ångrat. Omgivningens "förakt" har jag lärt mig leva med........Dessutom har ju mina "stackars" barn inte fått gå på dagis........men jag tror de är rätt nöjda ändå! (Jag har inget emot dagis, men jag tror ändå att de flesta mår bäst hemma och vi har ju hittat på andra saker, så dom har inte varit isolerade med mig hela dagarna!!) Ja, det där har också "omgivningen" haft problem med. Tänk om men fick leva sitt liv som man ville, utan att andra ska lägga sig i !! Ja, om man inte gör något riktigt dumt alltså........ni fattar hur jag menar hoppas jag........
Med omgivning menar jag vissa grannar och annat "löst" folk. De som känner mig väl tycker inte så.

Oranga gullvivor

Nåväl det har gjort mig till den jag är och följaktligen känner jag någon form av stress, när jag är "uppbokad" på så mycket grejor. Dessutom jobbar jag fredag-lördag-söndag.........Alla grejorna som jag är uppbokad på är ju roliga i sig (ja, kanske inte tandläkaren då även om det nu är barnen som ska gå......), men när det hopar sig såhär så blir ja inte glad.......


Lungörten är fin. En sån där "barndomsblomma" som  jag från min farmors trädgård!

Nu hoppas jag ni inte tycker jag är alltför knäpp, utan fortsätter att besöka mig här...........det känns bara skönt att få skriva av sig lite och jag VET att jag har det bra och har en fin familj och så. Det är inte DET som är fel just nu........

Vit- och blåsippsbacke!

Tack om orkat läsa...............nu har jag fått skriva av mig lite!

Nu till lite annat.....

Ester, hon har ju sitt favoritställe i hästhagen. Det vi kallas "mösa-gräset" (mys-gräset alltså). Hon blir som tokig när vi kommer hit. Springer omkring, rullar sig, hittar alla lerpölar och är allmänt tokig! Nitza har bara tittat på henne när hon har "åbäkat sig", men häromdagen gjorde hon ett kort försök......


......men hon föll inte för "mösa-gräset" utan verkade mest tycka att storasyster var konstig!!


Äntligen fick maken tid att dra igång med "årets projekt". Det blir inga jätteprojekt i år utan bara detta.........
De bruna insynsskydden ska bort och ersättas av ett slags staket och en bättre grind än det "fuskbygget" vi har nu. Dom här lådorna har jag planterat i och de är jättefina på sommaren. I år har dock murgrönan dött. Det har ju varit så kallt här och det är mer utsatt när det växer så här "öppet".

Igår kom "ramen" upp. Det kommer att bli ett rött staket med "fönster". Klängrosor ska planteras och kanske lite annat. Just nu är jag inne på en Penny Lane-klängros. Den bruna lådan och plankorna till höger ska ju bort, men vi har ju en lite rymningsbenägen valp.........så än får det stå kvar.



En "grind" har kommit upp i innetrappan. Unga fröken hund tyckte nämligen det var lämpligt att använda brorsornas sovrum som toalett - det tyckte inte dom! Hon smög uppför trappan ett par nätter och gjorde "tvåan" på deras mattor...........Annars händer det inte så mycket olyckor utan vi är på rätt väg med rumsrenheten!

Så till sist en liten uppmaning..................gå in här och bli världsförälder som jag är!

Eller kanske ni ska titta på galan ikväll och då kan man ju ringa om anmäla sig.

Jag tittar själv ALDRIG på insamlingsgalor..............jag skänker gärna pengar, men insamlingsgalor gillar jag inte att titta på. Ja, jag sa ju att jag är konstig.........

Ha en fin dag alla. Själv ska jag på kalas...............ett av "måstena" som ska betas av den här veckan.

Kram från en som trivs bäst "under sin korkek" precis som Ferdinand.....


 

25 kommentarer:

gunsan sa...

Bry dej inte om vad andra tycker.Huvudsaken är ju vad du och din familj känner är bra.Kunde själv vara hemma tills våra barn börjat skolan.Det var verkligen bra.Hoppas den här stressen du känner just nu släpper,så du kan njuta av vårens inträde.Ha det gott.

Maria sa...

Det är ju lätt att sitta på en annan plats och säga sköt om dig själv och skit i vad andra säger n'är det i verkligheten inte fungerar så enkelt, avsett krya på dig.

Petit Eyekiss sa...

Jag beundrar dig för att du tog det beslutet.När min flicka var liten tog jag beslutet att inte arbeta heltid , utan tors-onsd. varannan vecka. Däremellan hade jag dagmamma.
Har aldrig ångrat det trots omgivningens , snack om att jag skulle få dålig pension osv.
Min dotter (född 80)växte upp till en lugn ambitiös social tjej. Vi har aldrig trots tonårstid sagt ett ont ord till varandra. I dag är hon välutbildad med ett bra jobb. Jag tror att barn som får vara hemma blir lugnare och mer harmoniska. I hemmet får dom tid att vara i sin värld en sund.
Jag mår också dåligt av alla måsten som jag inte själv kan bestämma över. Den här våren har jag tagit tag i det, och tyvärr verkar det som om mitt förhållande håller på att gå åt skogen därav.
Känns tungt att kanske försöka börja om igen med eget boende (jag blir ålderspensionär nästa år)
Sambon är ute på landet och jag har hela dagen för mig själv :-)
Kram
Elisabeth

Mimi sa...

Jag har aldrig kunnat förstå varför det ska vara nån sorts allmänt tyckande om man jobbar ute i samhället eller så att säga inom sin egen krets. Eftersom jag själv inte är ett flockdjur, så har inte heller mina barn behövt gå på dagis. Det finns säkert många som det passar riktigt bra, men inte t.ex. min familj. Själv har jag ett jobb som ger möjligast mycket frihet att leva som jag själv tycker känns bra, och jag unnar så gärna den glädjen också till andra. Hoppas din stress så småningom ger med sig och att du kan njuta av din vardag snart igen!
På tal om nåt helt annat så tänk vad hundar ändå kan vara olika. Hälsn Mimi

Knatten sa...

Vad skönt att hitta en människa till som är lika knäpp som jag när det gäller barnen. Jag har iofs haft mina barn på dagis o jobbat hela mitt liv (hade hellre varit "hemmafru") men när det gäller fritid med barnen o semester o allt sånt så är det nästan bara för deras skull jag gör allt. Jag brukar säga att jag lever för mina barn men det låter nog lite dramamtiskt.
Jag har förståss inte varit med om samma hemska sak som du men annat i mitt liv har gjort mej till den jag är.
Det är ju livet som formar oss. Jag tycker inte alls att du är knäpp som har det motigt just nu. Jag förstår dej precis. Jag kände igen mej totalt. Som om vi skulle gå hand i hand. Och faktiskt tror jag det är fler som vill hålla oss i handen men man måste nog erkänna vem man är först.
Kram till dej från mej. /Knatten

Lillebeth sa...

Kära du! Minns du att jag en gång skrev att ditt liv på en del sätt liknade mitt? Nu delar vi ytterligare ett: barnet som aldrig blev levande. Mitt dog strax före förlossningen och jag vet, Anette, hur hårt det tar. Och det tar så lång tid att läka. För mig var det fortfarande traumatiskt efter 13 år. Nu har det gått över trettio men minnet sitter i både kropp och själ. Det barnet finns nästan lika mycket med som de andra. Så är det. Men det blir lättare varefter åren går. Kära du, när jag blir så där stressad som du brukar jag göra en lista och bara tänka på det som står överst sen stryker jag. annars översvämmas jag. Och så: händerna i jorden! Ta hand om dig! Kramar!

IreneL sa...

Ibland kan det ju kännas så där att det är mycke "måsten" just nu! Så är det nog många som känner och när man skriver en blogg är det väldigt skönt att få skriva av sig! Så trist för dig att du har kännt andras missnöjen över dina val! Bry dig inte om dom! Jag tror att dom är avundsjuk på att du hade styrkan att göra det du helst ville göra! Ha en bra dag! / Irene

Bea sa...

Hej Anette!
Positivt är att du verkar känna dig själv väldigt bra och det är naturligtvis utifrån det DU skall leva ditt liv och inte enligt vad andra tycker och tänker.
Jag uppskattar dig för att du har valt hemmet, för dina barns småbarnstid. En rikedom för dom och du slapp det ständiga dåliga samvetet som andra föräldrar får kämpa med som lämnar sina barn alla dagar ( mig själv inberäknad för ett par år, då det begav sig för att det inte finns för dom ngt annat val!

Det bästa är att man väljer själv, vad som passar bäst och lever utifrån det och andra får tycka vad de vill!!

Hoppas du får en bra dag!
Kram / Bea

Johanna på UNICEF sa...

Tack för din uppmaning att bli Världsförälder och tack framförallt för att du är med i kampen för varenda unge!

Ingela´s blogg sa...

Hej! Jag har också varit hemma med mina tre barn. -Å när ska du börja jobba då? det har man hört till leda. Jag tror att man ångrar inte att man har varit hemma med sina barn men man kanske ångrar att man inte var hemma med sina barn när de var små. Sen är det perioder i livet då man inte hinner med, det här skjutsa hit skjutsa dit, avslutningar här, fotbollsträning där och så vidare, fläng å far. Det blir ju lätt så när man har fler barn o alla har sin aktivitet. Dessutom bor vi på landet så måste skjutsa barnen. Nu har de vuxit upp och detta är ett minne blott. Men ångrar mitt var gör jag inte, fast pensionen ekonomiskt vill jag inte tänkta på.. Kram på Dig

Rosor och ruiner sa...

Klart man orkar läsa, och klart att du har rätt att känna som du känner! Vi präglas alla av våra liv och reagerar och planerar våra liv utifrån våra erfarenheter! Jag tycker det är beundransvärt att du är hemmma med dina barn, själv växte jag upp med en hemmamamma vilket jag är så tacksam för, och jag har själv valt att jobba 50% men det är många som är lite konfunderade och undrar när jag skall börja jobba heltid... men så länge vi har råd så vill jag finnas till för barnen så mycket som möjligt, tror inte behovet minskar bara för att barnen blir lite större. Sen vill man ju hinna med en del annat också, eller hur? Livet är inte bara arbeta...
Sitter här med tårar i ögonen när jag läser om det du varit med om, själv hade jag svårt att få till det här med barn, det var många jobbiga år med flera "tråkigheter" och behandlingar, som ännu finns där och som ännu präglar mig.
Ta hand om dig, kram!

Ditt och Datt (Menageriet) sa...

Ja, man får sina smällar i livet och sen undrar man varför man reagerar som man gör.
Själv har jag aldrig brytt mig om vad andra tycker, men många mår ju dåligt av alla kommentarer.
Tvärtemot Dina erfarenheter, så blev min dotter utsatt för nedlåtande kommentarer för att hon jobbade heltid.
Nej, sätt näsan i vädret och skit i vad folk säger!
Det är ju ändå Ditt liv det handlar om.
Vilken snygg hundgrind Du har!
Fina bilder har Du också, som vanligt och det är roligt att få se vårens framfart hos Dig.
Jasså, lillfia tycker Ester är konstig? Det dröjer nog inte så länge förrän hon oxå ligger och rullar sig i leran. Ha Ha!
Må så gott och ta dagen som den kommer!
Kramar från oss!

mammi sa...

Om det kan va till nån "tröst" så tittar aldrig vi heller på galor. En viktig grej som du nu har lärt dig: Du är absolut inte ensam om att känna som du gör. Tyvärr är jag den typen, så om någon sårar eller gör mig illa, så talar jag om det för vederbörande och det med riktigt stora bokstäver
När deppigheten blir för stor, skriver jag den av mig.Man blir ju inte bättre av att gå och fundera på det. Men det är ju det man gör.
Betr. det där med hund, så passade vi ju en liten hund i 16 dar, när dottern gifte sig i Thailand. Jag blev "hundbiten". Vill ha en liten hundras, som man nästan kan stoppa i fickan, men vågar inte köra och "titta" på en sån, för då har man garanterat en hund med sig hem.
Hoppas du får ut nåt positivt av alla kommentarer.
Kram Marianne

annette sa...

Skönt att det finns fler "knepiga" personer än jag, skulle nog trivas allra bäst under en korkek jag med.
Många saker påverkar oss i livet och hade jag vetat vad livet skulle bjuda på, hade jag valt ett annat yrke där jag fått vara mer fri och kanske inte heller behövt träffa så enormt mkt kollegor och patienter.
Alla tror att att jag är en väldigt utåtriktad person, men det är bara på jobbet det, privat skulle jag kunna bo inne i skogen för mej själv och inte ha så stort behov av andra människor.
Tror att vi egentligen är många som reagerar som Du fast vi talar inte om det, själv hatar jag att anteckna en massa saker privat i almanackan, vill ta dagen som den kommer.
Fixa nu till alla måsten och försök sedan att ta det lite lugnt med allt och njut av våren!

Kraaaam!

annette

Mammasblommor sa...

Jag beundrar ditt beslut att vara hemma med barnen! Åren när de är små är så oerhört värdefulla och går så snabbt! Var och en har rätt att välja hur man vill leva, utan att andra runtomkring ska lägga sig i det!
Jag fick mina två barn ganska sent i livet och var helt inställd på att inte lämna bort dom på dagis! Därför var jag också hemma med barnen ända tills yngste sonen började första klass i skolan, för sex år sen!
Fick väl också en och annan gliring från folk som inte fattade bättre!Det brydde jag mig inte om och har inte heller ångrat en sekund att jag valde att vara hemma med barnen! Det var värt allt!!
Önskar dig allt gott och hoppas du kan njuta av våren!!
Kram Margot

Pumita sa...

Styrkekramar! :)

P.S. Mejlade till din hotmail-adress. Visst är den aktuell?

gittan sa...

Ja du Anette... du har en vän under korkeken, en like som så väl känner igen sig i dina ord - nästan allihopa. Jag tillhör ju också det "konstiga släktet" som valt att själv ta hand om mina barn och som vet precis hur omgivningen tycker och tänker om oss.. och även en del av släktingarna i den släkt jag är ingift i. Under min korkek är det inte samma måsten som får mig att bli irriterad utan de måsten som arbetsförmedling och liknanade kan komma med. Jag sparkade bakut häromveckan, vägrade sälla mig i ledet med likar och tar nu mitt straff även om jag överklagat beslutet. Under min korkek är det svårt att låta andra människor bestämma över saker som rör mitt liv. Det är en av anledningarna till att jag vill starat eget/vara min egen chef. Inte så att jag har problem med att ha arbetskamrater och chefer, snarare tvärtom. Men jag måste få bestämma visa saker själv! Det beror nog på att min inställning till livet förändrats radikalt när alla äldre släktingar dött alldels förtidigt pga olika sjukdomar. Jag värdesätter mitt liv förmycket för att låta andra styra och ställa med det! Vi är nog alla "konstiga" på ett eller annat sätt i många människors ögon. För mig är det som sagt viktigast av allt att man trivs med det liv man lever och gör det man tycker känns rätt.
Nu blev jag (som vanligt) långrandig och vet inte riktigt om jag höll mig "till ämnet" MEN jag hoppas att din stress lägger sig och att du finner lite ro i trädgården även om veckan känns tuff.
Att få skriva av sig är välbehövligt ibland, det känns ofta bättre bara att ha fått sätta ord på det.
Största kramen till dig / gittan

Me sa...

hehehe... jag läser oavsett vad som står...
Jag jobbar 50% och är mycket nöjd med det..måsten, måste jag ha annars dör min adrenalin hehehe...Jag gör vad jag tycker och bryr inte om någon..stress är inte riktigt min still..jag är mer sedan eller imorgon typ hehehe...

Ja det känns bra när du kan prata om det eller skriva om det...
Tack för att du dela med dig vad du känner...

Ha det bra

Khim

Livsnjutaren sa...

Här är en till som varit hemma då barnen var små, och inte har de tagit skada av det. Bry dej inte om vad folk runt omkring tycker, svårt..jag vet. Jag tänker precis likadant. Men vi lever ju bara en gång (vad vi vet) och då gäller det att göra det som vi behöver och tycker är rätt.
Känner du att du vill ventilera med någon så maila mej gärna.

Ha en underbar vecka, och hoppas att solen lyser hos dej.

Kram

NinaVästerplana sa...

Hoppas det vänder snart igen!
Men det är ju så typiskt att `allt´ ska hinnas med i maj.... den månaden vill man ju egentligen ha fri för o kunna njuta av natur o trädgård! Stängt mellan crokus o ros borde det va!!!
Ha´t så himla gôrgôtt det bara går
Nina

Lilla My sa...

Dina barn kommer att uppskatta att du varit hemma med dom och inte haft dom på dagis sen när dom är själva vuxna. Vilken bra mamma du är! Jag var hemma själv med ungarna i sju år när dom var små sen jobbade jag bara lite på helgerna så jag har också sattsat på att vara hemma mycket med barnen. För dom är små bara en gång i livet.
Sen får man ju skita i vad andra i ens omgivning tycker huvudsaken är att familjen och man själv mår bra.

Kramisar
Lotta

NataljaOblonskaja sa...

Hej Anette!

Vi verkar ha mycket gemensamt du och jag. Är också "hemmafru" gillar inte ordet, eller snarare är det väl så att andra har gjort det till ett fult och lite nedvärderande ord precis som du säger. Får också ofta höra hur "understimularade" mina barn är. Vadå? Jag ägnade,(du går de skolan) hela dagarna åt dem, bakade, gick i skogen och lekte. De fick nog mycket mer uppmärksamhet än andra dagisbarn. Tror många gånger att det är ren avundsjuka och dåligt samvete som ligger bakom dessa ord.
Sedan tycks man inte vara något värd utan en arbetstitel i det här landet. Det första folk frågar tycks vara -Vad jobbar du med då?
Precis som om man "var" sitt yrke!!
Det är lätt att man känner sig mindre vissa dagar, blir lätt stressad av att ha många saker inbokade också, gillar det inte. Då låser det sig och man vill inte göra någonting istället. Men alla kan ju inte vara likadana, och tur är väl det.
Tycker vi har världens bästa yrke, eller hur? :)) Ångrar inte en dag.
Ha det så bra och hoppas du mår bättre snart.
Camilla

Britt sa...

Det kan bli lite mycket måsten ibland. och folk runt om kring har alltid synpunkter.Men gör vad du tror på så får de andra sköta sitt. Tycker om folk som går lite mot strömmen och tar vara på livet.
Brukar säga att man får bryta i hop i bland och sedan ta sig ur det. Ha det så bra som det går//Britt

sinneskatten sa...

Tack gode gud Anette att du följer ditt hjärta, det finns absolut inget bättre än att få rå om sina barn.
Jag är ju också en "sån" såm tagit hand om mina egna barn.
Nu har ju mina vuxit upp och vet du de tackar mig idag.
Och fantastiska människor har det blivit trots att de inte varit på dagis!
Kram

karina sa...

Hejsan!
Allt man gör tror jag har att göra med "vad man har i sin egen ryggsäck". Jobbade heltid innan jag fick barn, sen blev det varannan helg. När barnen gick i skolan så jobbade jag när de var där, men pensionen blir nog inget man jublar över, så det är tur att man var två att tycka att det var bäst för oss alla att slippa stressen. Passar också bäst under en korkek men hängmattan är inte så tokig den heller "ler". Är otroligt social när jag är bland folk men för övrigt en riktig enstöring, men gillar att vara med familjen. Lista är bra om man håller sig till den. och för min del har jag den "för att inte göra för mycket". Mina barn har båda "klarat sig bra" utan dagis och jag är tacksam för att vi valde bort det. Ha det gott, Karina.