onsdag 2 september 2009

Det finns klassmöten och så finns det klassmöten!

Detta inlägg kommer att handla om olikheter................först av allt lite "basfakta" om mig om ni inte känner mig ordentligt.................vi bor i ett typiskt "svenskt område", jag är väl inte så typiskt svensk för jag har valt att vara hemma med barnen (4 st). När mina äldsta (i år 20 och 18) började skolan så var det bara svenska barn. Den närmaste icke-svenska de kom var varsin adopterad klasskamrat. Den första icke-svenska klasskompis som mina barn fick var när T kom hem en dag och berättade att det hade börjat en "väldigt solbränd tjej i klassen" (hon kom från Iran visade det sig senare!). Som hemma-mamma med en resande make har jag haft hand om det mesta som gällt skolan, alltså har jag varit den som gått på alla föräldramöten och det har blivit många.........
I måndags var jag på klassmöte i J:s klass. Han började 4:an och har gott i samma klass sedan "nollan". De är alltså inne på sitt 5:e år tillsammans. J har ju aldrig gått på dagis eller fritids som ni förstår. Joakim är ju yngst av mina barn. De flesta andra barn i klassen är "första-barn" så jag är väl minst 10 år äldre än alla andra föräldrar. (Inte för att jag bekymrar mig om det.......). Men fy vad jag känner mig utanför på hans klassmöten. Man blir total-nonchad av de andra föräldrarna. Visst jag förstår att de känner varandra bättre (förmodligen eftersom de barnen också gått på dagis ihop!), men man kan väl i alla fall hälsa på mig. En del gör faktiskt det om jag hälsar först, men en del tittar på en som om dom inte har en aning om vem jag är.........Satt bredvid en mamma som också har ett barn i T:s klass och som alltså har gått tillsammans i 7 år. Jag frågade henne hur det gick för hennes dotter i den nya skolan (högstadiet)..............."jo, säger hon, det går bra, men vem är du mamma till?". Men hallå!! Vi har setts på klassmöten och andra skoltillställningar i 7 år!! Nog måste hon väl ha vetat vem jag var...................eller är det jag som är dum??
Andra sitter där och pratar och skrattar och kör med "interna skämt" och man känner sig ännu mer utanför. NEJ, nu går jag inte på några mer klassmöten i den klassen, sa jag till maken när jag kom hem!! Åtminstone inte ensam!!
Till saken hör att det aldrig varit så här i de andras klasser. Där har man i stort sett kunnat sätta sig bredvid vem som helst och småprata........

Så till gårdagen klassmöte.......på T:s nya skola, Internationella engelska skolan. I hans klass finns 9 olika hemspråk. Många av föräldrarna talar ingen svenska och endast knackig engelska. I går var "vi svenskar" i minoritet och det var en härlig blandning av olika kulturer. Den skönaste grejen var nog när det i sista minuten kommer in en väldigt ungt par, är föräldrar till en flicka i klassen. (Jag tyckte mer dom såg ut som storasyskon!!). Han ser ut som en korsning av Usain Bolt och nån amerikansk rappare, kliver in i klassrummet och säger "hallo everybody" och gör några"coola" gester! Gissa om våra mungipor drogs upps till öronen...........Det var nästan så man väntade sig att han skulle komma och göra "high five".
Igår förstod man också mer hur det är att leva i ett främmande land och inte kunna språket. För oj, vad mycket frågor det var från "icke-svenska" föräldrar............om sådant som för oss är självklart för den informationen har man ju kunnat läsa sig till lätt........som till exempel varför man inte får busskort från kommunen när man valt en friskola och det finns en kommunal skola närmre.............det är så självklart för oss, för det har man ju hört och läst om alltid. Nej, det kan verkligen inte vara lätt att ta till sig all information om man inte kan språket ordentligt. Visst är väl svenska myndighetet rätt duktiga med att informera på olika språk i sina broschyrer, men det gäller ju att kunna hitta broschyren först..........och hur vet man vart man ska gå...........eller vem man ska fråga...........nej, det kan inte vara lätt!
Sammanfattning (om det nu går att göra någon.......). Fy, för stela och "fisförnäma" svenskar och tack för att jag numera känner mig som en "världsmedborgare" och inte som en "vanlig" svensk. Dessutom ser jag framemot nästa klassmöte i T:s klass, till skillnad från nästa klassmöte i J:s klass (som jag då INTE ska gå på om inte maken följer med).
OBS! Med detta vill jag inte säga att ALLA svenska är stela och "fisförnäma"!! Nej, nej så är det inte. Jag har väl bara haft otur att få möta många på en gång.........
Var det någon som orkade läsa allt och hängde med i mina förvirrade tankegångar så säger jag TACK! Ha en trevlig dag!

13 kommentarer:

Hedera Helix sa...

Ja, jag orkade läsa och hängde med! Intressanta tankar, men tråkigt att det är så. Min yngsta började ju förskoleklass nu, så du kan ju förstå hur gammal jag är gentemot de andra föräldrarna...(du o jag är väl jämngamla har jag för mig)Man känner sig lite utanför även fast de inte är otrevliga på nåt vis, och några har jag lärt känna lite mer då hon ju gått på dagis. Nu i veckan skall jag på första föräldramötet, får se hur det går...:-)

LottaM ..ღ sa...

Tankar och funderingar kring detta har nog de flesta men aldrig lyft fram dem så som Du nu gör.
Jodå, jag läste allt och har ju befunnit mig i samma situation en gång i tiden då mina döttrar gick i skola.
Även då vi flyttade till USA och bodde där ett par år. Svenskarna jag mötte där valde jag bort för de var VERKLIGEN skit förnäma. Men det är jätte svårt att komma in i ett annat lands ordningar om man inte är född där. Vi höll på över ett halvt år med att hitta bra läkare och tandläkare.
Tack och lov kände jag många amerikaner innan flytt eftersom maken rest över hela världen och skaffat sig vänner överallt, plus att många av dem varit hemma på middag.
Tror att svensken är rädd för att göra bort sig vilket våra invandrare inte är, de är mer öppna.
Ha nu en fortsatt bra dag. Gillar dina foton som är med i inlägget.
Ja, jag har valt att vara hemmafru efter åren i USA. Grannarna kallar mig "lyxhustrun". Men det struntar jag i. Så bry dig inte vad andra tycker och tänker Du är där för dina barn inte för föräldrarna.
Oj, oj vad långt det blev.

Karin Bergh sa...

jag har känt likadant på föräldramöten..jag tror att det beror på att en del känner varandra innan, andra har svårt att ta in nya i gemensakpen. Jag går på mina föärldramöten, lyssnar och sen går jag hem =)

Lillebeth sa...

Men kära du, det var det värsta: alltså att efter så många år inte bli igenkänd. Det kan man ju knappt tro på. Vad är det för fel på en del folk!!! Däremot låter internationella skolan helt underbar och du jag tror att en del av oss kanske bättre hör hemma i världen än i själva SVerige. Jag var också hemma med mina tre (fyra egentligen men en är en ängel) så jag vet. Nu är min yngsta snart klar. Han går sista året. Sen du! Då käkar vi lunch i Rom o hjälps åt i min affär. För ditt förslag vara bara alldeles underbart!

gittan sa...

Nää, fy vilken trist upplevelse! Placerade de alla barn med otrevliga föräldrara i samma klass? ;P för de flesta brukar ju faktiskt vara trevliga även mot de de inte känner. Här har du ännu en "lyxhustru" Jag har varit hemma i alla år och bara fått positiv respons från alla håll (utom från min svägerska) Så även om de flsta andra föräldrar kände varann sedan dagistiden så upplevde jag aldrig någon "utanför" känsla på föräldramötena. Sk-t i dom! Gå på mötena lyssna och gå hem till familjen igen / kram gittan

sinneskatten sa...

Vad bra att du satte det på pränt!
Tyvärr känner jag igen det både från mina egna barns skolgång vi valde också att jag skulle vara hemma med barnen.
redan på slutet av 70-talet var man en ytterst konstig kvinna när man "bara" var hemma med barnen.
I dag är min äldsta 32 år och säger mamma tack för att du var hemma hos oss. Det värmer.
Sen det där att man är äldre än sina yngsta barns skolkamraters föräldrar det har jag också känt av.
Men vet du jag tror de är avundsjuka...
Stå på dig det är få som vågar gå emot strömmen idag Annette.
Många kramar/ Carina

annette sa...

Oh. fy vilken tråkig upplevelse, förstår så väl om Du inte går dit ensammen någon mer gång, man borde sparka dom andra föräldrarna i "baken" och väcka dom till liv.
Hoppas bara Din son inte blir lika nonchalant bemött av sina klasskamrater som Du av deras föräldrar.
Detta med internationella klasser tror jag mkt på, vi lever ju i ett land med mycket invandrare från hela världen och då skall vi ju dra nytta av det och lära av varandra för livet.

Ha en skön kväll!
Kram //annette

Pialotta sa...

I vår stad var det en pojk som var svensk .. alla andra var från olika andra länder.. pojken blev utmobbad och ingen pratade med honom. Han kände sig så ensam på rasterna oxså som man kan förstå.. han gick i någon av de lägre klasserna. Mamman tyckte så synd om honom att hon vägrade lämna honom till skolan.. behöll honom hemma. Frågade om en annan skola till sin pojk.. först blev det kalla handen, men nu så har han fått flytta till en annan skola.. man kan vinkla det här på många sätt.
Visst kan det va bra med mångfald i klasserna, men oxså dåligt.. beror helt på lärarna och hur språket talas.
Måste kännas svårt för dig att bli utanför på klassmötena bara för du är en äldre mamma än de andra..
Så ska det naturligtvis inte vara.. förstår du vill ha din man med dig. Många har ju talets gåva själva , men har man inte det så känns det jobbigt så klart.
Jag har en lillebror som är 22 år yngre än mig.. kan förstå min mamma när det begav sig på föräldramöten.
Fisförnäma svenskar, ja du det finns det gott om liksom oxså fisförnäma människor från andra länder.. så är det bara.
Jag läste allt och det var mycket bra skrivit.. man måste rens sina tankar ibland:-)
Ha de gott o ta hand om dig.
Kram
Ps. Jo du jag somnade oxså på min matta i förmiddags.. en hel timme.. visst är det skönt:-) Ds

Marie sa...

Hej på dig!
Här har du en ovanlig svensk till! Jag, eller rättare sagt vi har också valt att jag skulle vara hemma med barnen. Vet inte hur många gånger jag har svarat på frågan "vad gör du om dagarna då?" Eller typ "vill du inte jobba eller?" Va hur kan man som människa bara vara så korkad att ställa en så dum fråga??? Som man känner sig själv eller???

Vi tycks bo i helt vanliga svenska hus du och jag i a f! Rött med vita knutar... *fniss* Skönt att något bara är så där vanligt!

Marie

AnnA sa...

Hej du!
Jag har nog också upplevt det där med "fisförnäma" föräldrar...Föräldrar som inte kan hälsa fastän våra barn gått i samma klass i 5 år, men jag har slutat att bry mig...Någonstans på vägen får de kanske sin skrapa här i livet, och tänker om...
Man får ta till vara på dem som finns och säger hej.Bjuda på sig själv, till dem som bjuder tillbaka. Se igenom människorna, omm det går.
Ha en bra dag!
hälsn
AnnA

Monica sa...

Vilket bra inlägg!! Jätteintressant att läsa. Vilken tur att du fått uppleva både och så att du inte tappar sugen helt. Kan förstå att det kändes deppigt att gå hem från det första mötet med så många människor som saknar vanligt hyfs...
Tjingeling
Monica

Livsnjutaren sa...

Så trist då det är så. Hur ska barnen kunna ta in varandra i gemenskapen om föräldrarna inte kan ta in varandra......
Nej fy farao för sådana människor.

I en av mina barns klasser var det en pappa som vid ett föräldramöte kom in och "vrålade" PEACE AND TOGETHERNESS och gjorde peace tecknet, kan ni tänka er hur vi andra föräldrar gapade!!!

Ha en bra dag!!

Emma sa...

Jag är långt i från (vad jag hoppas än iaf) från att vara i dessa situationer, men nog kan jag gott förstå hur du känner. Djupa suckar.