Det finns klassmöten och så finns det klassmöten!

Detta inlägg kommer att handla om olikheter................först av allt lite "basfakta" om mig om ni inte känner mig ordentligt.................vi bor i ett typiskt "svenskt område", jag är väl inte så typiskt svensk för jag har valt att vara hemma med barnen (4 st). När mina äldsta (i år 20 och 18) började skolan så var det bara svenska barn. Den närmaste icke-svenska de kom var varsin adopterad klasskamrat. Den första icke-svenska klasskompis som mina barn fick var när T kom hem en dag och berättade att det hade börjat en "väldigt solbränd tjej i klassen" (hon kom från Iran visade det sig senare!). Som hemma-mamma med en resande make har jag haft hand om det mesta som gällt skolan, alltså har jag varit den som gått på alla föräldramöten och det har blivit många.........
I måndags var jag på klassmöte i J:s klass. Han började 4:an och har gott i samma klass sedan "nollan". De är alltså inne på sitt 5:e år tillsammans. J har ju aldrig gått på dagis eller fritids som ni förstår. Joakim är ju yngst av mina barn. De flesta andra barn i klassen är "första-barn" så jag är väl minst 10 år äldre än alla andra föräldrar. (Inte för att jag bekymrar mig om det.......). Men fy vad jag känner mig utanför på hans klassmöten. Man blir total-nonchad av de andra föräldrarna. Visst jag förstår att de känner varandra bättre (förmodligen eftersom de barnen också gått på dagis ihop!), men man kan väl i alla fall hälsa på mig. En del gör faktiskt det om jag hälsar först, men en del tittar på en som om dom inte har en aning om vem jag är.........Satt bredvid en mamma som också har ett barn i T:s klass och som alltså har gått tillsammans i 7 år. Jag frågade henne hur det gick för hennes dotter i den nya skolan (högstadiet)..............."jo, säger hon, det går bra, men vem är du mamma till?". Men hallå!! Vi har setts på klassmöten och andra skoltillställningar i 7 år!! Nog måste hon väl ha vetat vem jag var...................eller är det jag som är dum??
Andra sitter där och pratar och skrattar och kör med "interna skämt" och man känner sig ännu mer utanför. NEJ, nu går jag inte på några mer klassmöten i den klassen, sa jag till maken när jag kom hem!! Åtminstone inte ensam!!
Till saken hör att det aldrig varit så här i de andras klasser. Där har man i stort sett kunnat sätta sig bredvid vem som helst och småprata........

Så till gårdagen klassmöte.......på T:s nya skola, Internationella engelska skolan. I hans klass finns 9 olika hemspråk. Många av föräldrarna talar ingen svenska och endast knackig engelska. I går var "vi svenskar" i minoritet och det var en härlig blandning av olika kulturer. Den skönaste grejen var nog när det i sista minuten kommer in en väldigt ungt par, är föräldrar till en flicka i klassen. (Jag tyckte mer dom såg ut som storasyskon!!). Han ser ut som en korsning av Usain Bolt och nån amerikansk rappare, kliver in i klassrummet och säger "hallo everybody" och gör några"coola" gester! Gissa om våra mungipor drogs upps till öronen...........Det var nästan så man väntade sig att han skulle komma och göra "high five".

Igår förstod man också mer hur det är att leva i ett främmande land och inte kunna språket. För oj, vad mycket frågor det var från "icke-svenska" föräldrar............om sådant som för oss är självklart för den informationen har man ju kunnat läsa sig till lätt........som till exempel varför man inte får busskort från kommunen när man valt en friskola och det finns en kommunal skola närmre.............det är så självklart för oss, för det har man ju hört och läst om alltid. Nej, det kan verkligen inte vara lätt att ta till sig all information om man inte kan språket ordentligt. Visst är väl svenska myndighetet rätt duktiga med att informera på olika språk i sina broschyrer, men det gäller ju att kunna hitta broschyren först..........och hur vet man vart man ska gå...........eller vem man ska fråga...........nej, det kan inte vara lätt!

Sammanfattning (om det nu går att göra någon.......). Fy, för stela och "fisförnäma" svenskar och tack för att jag numera känner mig som en "världsmedborgare" och inte som en "vanlig" svensk. Dessutom ser jag framemot nästa klassmöte i T:s klass, till skillnad från nästa klassmöte i J:s klass (som jag då INTE ska gå på om inte maken följer med).

OBS! Med detta vill jag inte säga att ALLA svenska är stela och "fisförnäma"!! Nej, nej så är det inte. Jag har väl bara haft otur att få möta många på en gång.........

Var det någon som orkade läsa allt och hängde med i mina förvirrade tankegångar så säger jag TACK! Ha en trevlig dag!